Idisslar du?

Publicerad den av makikely

Vi är medvetna om hur vi ska sköta vår kropp och vår hälsa, men hur noga är vi med att ta hand om våra tankar och känslor?

Vi borstar tänderna varje dag men hur vårdar vi vår psykiska hälsa, hur tar vi hand om vår själ? Psykisk ohälsa är en av de vanligaste anledningarna till sjukskrivning. Jag har ingen statistik att hänvisa till men jag är övertygad om att siffran har ökat under covid-månaderna. Med all osäkerhet, all ovisshet, all rädsla media har bombarderat oss med under en längre tid.

Ord och tankar är kraftfulla när vi tror på dem. Och när vi fokuserar och ältar på problem växer dem ännu mer i kraft och vi mår dåligt. När drömmar inte uppfylls, när det pågår ett missnöje under längre tid, när vi inte vågar bryta ett mönster, när vi får negativa tankar om oss själva, när vi inte vet vad framtiden har att ge. Det skapar en stress i knoppen och kroppen.

När vi skadar oss vet vi hur vi skall rengöra och plåstra om såret. Men hur plåstrar vi om våra känslor av sorg, ilska, ångest, ensamhet, oduglighet?

Skadar vi oss i handen så tar vi inte fram kniven och skär djupare i såret. Och ändå är det ofta det vi gör med våra mörka känslor. Vi ältar. Vi upprepar det som hänt (eller borde hänt men inte hänt) om och om igen. Vi återupplever det som redan gjort oss illa och låter inte själen få läka.

Du kommer aldrig klara det, det är för mycket/för svårt för dig
Du är dålig
Du duger aldrig till
Du är skyldig, det är alltid ditt fel att det strular
Ingen bryr sig om dig
Du är värdelös
Vem tror du att du är?
Du är ointressant
Men usch, vad du ser ut!
Du kommer alltid att vara ensam

Skulle du säga så till din bästa vän?
Så varför tänker vi något av dessa elaka påståenden om oss själva?
Och varför upprepar vi det om och om igen?

Ältande medför många negativa konsekvenser för såväl vår psykiska som fysiska hälsa. Det är ett försök (genom att tänka på det om och om igen) att hitta en lösning till ett problem som redan har skett. Onödigt eller hur? Vi vet att det är omöjligt att vrida tillbaka klockan. Att älta läker inte sår, snarare tvärtom, såren öppnas igen och igen och kanske istället blir infekterade och lämnar fula ärr.

Bara tankarna i sig är inte så farliga, det är när vi kopplar dem med känslor som de får makt över våra liv. Negativa tankar slösar bara med vår energi och kan göra oss fysiskt sjuka. Kroppen påverkas negativt när själen är otillfredsställd.

Fastnar du ofta i en ändlös spiral av oroliga tankar utan att hitta någon väg ut? Då är det kanske dags att ändra beteende. Om vi modigt och medvetet stannar till och känner efter vilka känslor som ligger bakom våra tankar och vårt ältande, om vi vågar stanna kvar i dessa känslor av oro, ångest, ilska, rädsla och ifrågasätter dem tillräckligt länge suddas de sakta ut och försvinner.

Här är några frågor vi kan ställa oss och som kan hjälpa oss gå vidare. Jag har testat, jag är en till och från ”idisslare” och jag vet att det funkar när jag vågar konfrontera mina tankar.

  • Är det något i det som har hänt som jag kan påverka och förändra?
    Om svaret är ja då ska du ta ditt ansvar och göra det som behövs. Om svaret är nej, då ska du släppa taget. När du har insett att det finns gift i glaset du håller i handen är det ditt val att antingen hälla ut innehållet eller fortsätta dricka och må dåligt.
  • Kan jag byta perspektiv och se på det som hänt med någon annans ögon?
    Kan jag ”tolka om” händelsen till något positivt?
  • Vad tjänar jag på att fortsätta älta? Varför vill jag fortsätta må dåligt?

Vi behöver se verkligheten som den är i sin helhet – med det goda och det mindre goda. Livets berg och dalbana med alla upp- och nedgångar och inte bara så som vi vill eller önskar att det är. Låt korna idissla, sluta älta. Det kräver mod, disciplin och mycket kärlek. Kärlek till andra men främst till sig själv. Och det är hälsosamt.

”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
(Sinnesrobönen)

Att förlåta är att älska sig själv

Publicerad den av makikely

28156445_1845680198778243_8559597541476270080_n

Störst av allt är kärleken,

heter det med bibliska ord.

De flesta människor vill vara älskade, uppskattade, hörda och förstådda. Men förr eller senare händer det att vi sårar eller blir sårade, på ett eller annat sätt, fysiskt eller psykiskt, medvetet eller utan intention. Vi lever alla i relationer. Och vi är alla mänskliga. Så ofrånkomligen kommer vi att såra varandra, göra varandra besvikna och ledsna.

I mitt jobb som coach har jag träffat människor som inte kunnat förlåta sitt ex, sina föräldrar eller före detta vänner. Inombords är de upptagna av det som hänt i det förflutna och kan inte lämna och gå vidare. Min uppfattning är att de missuppfattat vad förlåtelsen innebär, den handlar inte om den andra personen. Den handlar om den som inte kan/vill förlåta.

Att förlåta innebär inte att vi går tillbaka och suddar bort det som varit – det handlar om att titta framåt för att kunna vara tillfreds med sitt liv. Förlåtelse handlar om acceptans och harmoni ochtar udden av det smärtsamma. Det möjliggör läkningsprocessen.

Kanske tror du att du kan ge igen och hämnas genom att inte förlåta? Men tänk om föremålet för dina negativa känslor inte påverkas alls? Tänk dig att du grubblar och minns gång på gång alla dessa mörka, kalla oförrätter samtidigt som ditt hatobjekt helt ovetandes och oberört lever sitt liv i glädje.

Vem är vinnaren då? Vem är det som har låst in sig i mörkret?

Ja, det är ju faktiskt du som upplever det du önskar att hen ska få uppleva. Och personen som sårat dig fortsätter att påverka dig men du har inget inflytande på hennes välbehag.

Förlåtelse är inte till för den som sårat dig. Det handlar inte alls om att acceptera den andra personens beteende. Det är en nödvändighet för ditt välmående och ett sätt att förbättra ditt liv.När vi förlåter tillåter vi oss själva att släppa både hatet mot människor som gjort oss illa, och blytunga offerkoftan som vi svept runt våra axlar. Och vem vet, det som skedde kanske inte menades illa men det blev ett missförstånd?

Måste man verkligen förlåta allt?

Ingen kan kräva att bli förlåten och förlåtelsen är någonting som man blir färdig för när den tiden är kommen.Det är inte lätt att glömma och förlåta och den vi är hårdast mot är ofta oss själva. Det är svårt att vara lycklig om man går runt och är ångerfull, ledsen, bitter eller arg.

Innan du kan förlåta någon annan måste du förlåta dig själv, det gäller att inse att du bara är mänsklig – och alla vi människor felar.

Att förlåta sig själv handlar om att först ta ansvar och sedan lägga upp en handlingsplan för förändring av det vi inte vill ha i vårt liv, oavsett om det är vi som är orsaken eller den som drabbats. Handlingsplan låter svårt och det behöver inte vara. När vi fokuserar på det vi vill ha mer av tar vi avstånd från det vi inte vill ha kvar. Vi kan välja våra tankar. Vi kan välja våra känslor.

 

Att förlåta är en mycket kraftfull handling som har sina rötter i kärlek. Många konflikter på alla nivåer har sitt ursprung i oförmåga till förlåtelse.

Att förlåta är en kärlekshandling. Och den bästa presenten till andra och till oss själva (årets julklapp?) är kärlek.

 

”Den som inte är beredd att förlåta andra förstör den brohan en gång själv måste över.”
Francis Bacon

 

God Jul!

Hemligt.

Publicerad den av makikely

De allra flesta av oss bär på hemligheter av olika slag. Några mindre, andra större. En hemlighet kan vara så ofattbar och skrämmande att vi inte vågar berätta om den för någon. För att undvika omgivningens kritiska blickar och kommentarer eller för att skydda någon annan.

Vi vill så väldigt gärna framstå som bra inför andra och inför oss själva att vi bygger upp tjocka murar kring de tankar, känslor och beteenden som vi tror kan fläcka ner idealbilden om de avslöjas.

Ibland kan det även vara bra att hålla tyst om saker för att skydda andra. Vi kan ha en hemlighet som vi inte tänker avslöja i första taget. Den handlar inte om oss utan om en annan person. Att medvetet dölja vissa saker kan alltså vara ett rationellt beslut. Samtidigt bör vi ta med i kalkylen att hemlighållandet ofta har ett pris, fysiskt och psykiskt.
Rädslan att hemligheterna skall komma fram utan att vi själva valt det är en stor rädsla. Rädslan gör att vi hela tiden är på vår vakt, tankarna kan helt plötsligt skena iväg och vi får upp bilder i huvudet från sådant som vi har gjort för oftast många år sedan. Minnen och känslorna fastnar i kroppen och kan oväntat besöka oss i drömmarna eller göra sig påminda i form av fysiska åkommor.

Priset vi betalar för att bära hemligheter är ibland högt och kan fysiskt och psykiskt skada oss. Samtidigt som hemligheter kan bryta ner oss, finns det stora hälsovinster att göra om vi istället öppnar våra hjärtan. Men kom ihåg att hemligheter kan föda fler hemligheter. Det kan vara bra att dela med någon som är utbildad för att ”bära” och hantera andras hemligheter, en präst, en terapeut, en läkare, någon med tystnadsplikt.

Ibland kan det vara lättare att våga möta vår rädsla för vad andra tycker än att möta vår egna spegelbild och våga förlåta oss själva för saker vi har tänkt, gjort, sagt men inte kan förlika oss med. Det tycker jag är en till anledning att vara generös med förlåtelse för den som har felat lever dagligen med minnet av det hen gjort medan ”offret” kan välja att förlåta och glömma. Det är oftast lättare att förlåta andra än att förlåta sig själv, andras misstag kan vi släppa tag om och lämna bakom oss men vi måste leva resten av livet med oss själva.

“A secret’s worth depends on the people from whom it must be kept.”
Carlos Ruiz Zafón, The Shadow of the Wind

The day I was born

Publicerad den av makikely

the sky was clear but my mother’s heart was full of clouds.

January starts off the wet season, February is its peak. Heavy downpours stretch up and down our island and the risk of devastating cyclones is high. Dirt tracks become thick mud, making driving and walking difficult and long, sometimes near impossible. And it was even the way I chose to enter the world, through a long and difficult labour, the umbilical cord around my forehead and neck.

They told me that’s how I started killing my mother.

Polepole. När långsamt är snabbast.

Publicerad den av makikely

Den som skyndar sig, har väl bråttom? Men bråttom till vad?

Vi lever i en tid där det gäller att vara snabb, att fort anpassa sig till förändringar, att ständigt ”go with the flow” och finna sig i nya omständigheter och trivas med nya människor och omgivningar.

Med sina 5895 möh är Kilimanjaro – ”Afrikas Tak” det högsta berget i Afrika. Beläget i nordligaste Tanzania, nära den kenyanska gränsen, dominerar Kilimanjaro den omgivande terrängen. Dess ständigt snöklädda topp har länge (26 år för egen del) varit en källa till fascination. För mig var utmaningen inför Berget att göra det raka motsatta: att gå sakta och ibland även stanna upp för att hämta andan.

Ingenting i livet bara händer. Man måste ha ork att möta hinder och ork att övervinna dem. Ork är att kämpa, att vilja fortsätta. Men kämpa uppför ett berg handlar inte om att slåss eller strida. Genom att dra ner på farten, slappna av mellan ansträngningstopparna sparar man kraft. Mitt mål var att sakta ner tempot för att orka hela vägen, pole pole som de säger på Swahili (sakta sakta).

Det låter kanske självklart att sakta ner, men många har ett tempo de är vana att röra sig med. Personligen hade jag säkert kört slut på mina krafter för fort om jag hade vågat mig på Kilimanjaro-bestigningen för 10 år sedan, när kroppen var starkare och egot mycket större. Nu med 53 års erfarenhet hade jag tillgång till en blandning av envishet, fysisk ork, mental styrka, jädrar anamma, mycket vilja och lite tur med vädret.

En egenskap jag har länge värdesatt är att ”ha många bollar i luften” och göra mycket samtidigt och fort. Ett livsfarligt begrepp om kvinnlig simultankapacitet, ni vet, att sitta på toastolen, torka golvet runt omkring, svara på sms och beställa dammsugarpåsar på nätet när man ändå är igång. Att göra för många saker samtidigt och för fort resulterar i att man missar delmål, gör misstag och kör slut på sig själv.

För att komma vidare på Berget behövde jag förlita mig helt på min kraft istället för min styrka. Styrka kommer från muskelspänning. Kraft kommer från djupa andetag. När lungorna skrek efter luft och benen vägrade röra sig kom 30 år av yoga practice till nytta. Andas med näsan för att behålla värmen och skicka lugnande signaler till en orolig monkey mind och ansträngda muskler. Följer man sin andning så kan man omöjligt anstränga sig för hårt.

Sakta, sakta med korta drickapauser men utan att stanna till för länge. Även en enda fot längd eller 10 cm uppåt var framåt och framåt är åt rätt håll, mot toppen. När målet ibland kändes smärtsamt långt borta och näst intill omöjligt att nå tittade jag bakåt och tänkte: ”Tack, vad långt jag har kommit!”

Varje morgon och kväll hjälpte våra fantastiska guider oss att sätta delmål och undvek strategiskt våra ängsliga frågor om morgondagen, om dagarna som komma skulle, om sista etappen. Samtidigt så hjälpte de oss visualisera att det var möjligt. Andra hade lyckats, varför inte vi. Om vi hade tålamod och tog det lugnt, polepole. När vi kämpade för hårt och tankarna blev trångsvarta sjöng de för oss och deras glädje lättade tyngden i sulorna.

På den långsamma och tråkiga vägen upp till toppen, när det var som mörkast och kallast runtom och i tankarna överraskade soluppgången med orange, röd, lila lager av ljus och hoppet kom sakta tillbaka.
En titt bakom axeln visade hur långt vi hade kommit, en snabb titt uppåt bekräftade att resten av vägen var brant, tuff och jobbig. Men att målet var möjligt.

Att bestiga ett berg är att utmana sig själv, sin kropp och sina sinnen. Tystnaden på berget fylldes av otaliga tankar som rullar i huvet, trötta muskler släppte gamla minnen som inte längre orkade krampa sig fast. Bergbestigning handlade mer om kontraster, insikter, sinnesintryck än om själva fysiska ansträngning.

På en mer symbolisk (och praktisk) nivå lärde Kilimanjaro mig att:

Ha en vision och tro på att det är möjligt.
Fokusera på kraft och inte på styrka.
Ta en minut, ett steg, ett andetag i taget.
Vara här och nu.
Lita och lyssna på kroppen.
Få tyst på egot.
Respektera Naturen.
Leva idag. Imorgon kanske inte kommer.

Efter att ha bestigit ett stort berg finner man bara att det är många flera berg som skulle kunna gå att bestiga. Lite som att föda barn, man glömmer hur ont det gjorde. Ibland önskar jag att jag vore en ren och skär äventyrare. Kanske är det möjligt i mitt nästa liv?

 

”Att bestiga berg är som att åldras. Man blir lite andfådd.”

 

En reflektion och en vädjan.

@4Ocean.com är en fantastisk organisation som hjälper städa havet.

Jag blev väldigt ledsen och irriterad över hur mycket skräp vi turister lämnar efter oss på berget och frågade guiderna om det fanns ett system för hur Nationalparken städade. Det fanns inte. Kilimanjaro håller på att bli en öppen toalett.
Om någon läser min text och vet om en organisation som städar bergen, snälla lämna en kommentar.

 

Var är hemma?

Publicerad den av makikely

23031649_10154896063076669_7178857938428001376_n

Höstlöven virvlar i vinden och knackar på fönstren, vintern är på väg vare sig vi vill det eller inte. Skogen går från grönt till rött och gult, och visst är det vackert men kortare dagar kan förknippas med lite ångest för mörkret och kylan som komma skall. Fast mörkret kan även vara mysigt, tända ljus, en gosig filt, en varm kopp te, en lugn kväll hemma.

Men vad (och var) är hemma?

Ofta när jag berättar att jag är född på Madagaskar så vill folk veta hur ofta jag ”åker hem” och hälsar på. Hem. De menar säkert huset, staden och landet jag är uppvuxen i. Men är inte Sverige också hemma, det är ju här jag lever mitt liv just nu. Vad är det egentligen som gör att man kallar en plats för hemma?

Det kan skilja sig mycket från person till person. ”Hemma” kan betyda olika saker för olika individer. Kanske tänker du på din bostad, hemmet du växte upp i, eller någon annan plats du trivs på. Kanske tänker du på en känsla, så som trygghet, värme och kärlek, friheten av att kunna vara sig själv, att bli förstådd för man pratar samma språk och har samma kulturella värderingar och kompass.

Tillgång till bostad betraktas som en mänsklig rättighet. Utan bostad är det svårt att sköta studier och arbete. Det finns många som inte har någonstans som de kan kalla för deras eget och där deras främsta trygghet finns. De är hemlösa.

Hemlöshet kan drabba vem som helst. Även personer med god ekonomi kan hamna i hemlöshet och det har blivit svårt för unga att komma in på bostadsmarknaden. Som nyanländ i Sverige utan något nätverk är man inte heller särskilt önskvärd på bostadsmarknaden.

Hemma är platsen vi vill tillbaka till när vi känner oss ensamma. Hemlängtan påminner oss om vad och vem vi bryr oss om, det är känslan vi upplever när vi är borta från familj och vänner, från det kända, från tryggheten. En plats, som det så vackert en gång sjöngs ”where everybody knows your name”.

Men vad gör man om man inte kan återvända till det man längtar hem till? När man har varit borta så länge så ingenting ”därhemma” är längre sig likt. Eller när det rent fysiskt inte längre finns kvar, utplånat av krig eller naturkatastrof.

I mitt språk kallar vi de som lämnat ön för ”zanatany” (jordens barn), det betyder att var vi än hamnar på jordklotet så tillhör vi landet vi föddes i, hem-landet. Ett annat intressant uttryck vi har är ”very tadipotra” (en vilsen själ som har förlorat sin navelsträng) som kommer från vår tradition att begrava en bit av navelsträngen nära huset man bor i när man födds. Tanken att den finns begravd och blivit jord betyder att vad som än händer, vart vi hamnar i livet så har vi rötter någonstans, en identitet, en koppling till ett större sammanhang.

En liten tröst kanske när man ibland fångas av ensamhetens vassa klor och känner sig uppgiven och betydelselös i ett främmande land? Det kanske lyfter vilsenhetens svarta slöja en bit och ger hopp om en ljusare framtid med ett nytt liv och så småningom ett nytt hem. Som en stickling från den plantan man har lämnat i hemlandet kan man växa vidare i ny jord.

För ibland är det sant att man måste åka bort för att hitta hem.

Yoga är livsfarligt!

Publicerad den av makikely

 

Ett mejl kom idag från en (kanske numera f.d.) kund som tycker det är ”Jättesynd att ni engagerar er för denna extrema form av Yoga (hen syftar till kundalini) och Yoga över huvud taget. Gör att jag tackar för mig och stänger ner vår FB-kontakt. Vänligen!”

På min fråga om vad hen menade med ”extrem form” och om hen ville dela med sig av sin erfarenhet av yoga fick jag svaret:

”Nej det vill jag inte. Yoga vill jag inte ha med att göra i någon form. Österländsk religion som inte har i Sverige att göra enligt min uppfattning. Läs en bok av Gertrud Storsjö om ni vill veta mer. Mycket klarläggande.”

Ahapp, vad säger man då? Att yoga inte är en religion och att utövandet har syftet att förena kropp och själ för att uppnå en inre frid och ett fysiskt välmående? Och att jag tror ta-mig-katten att de flesta vill må bra?

Jag har inte läst Storsjös bok ”Buddha eller Kristus” om nyandlighet (finns det förresten en ny och en gammal andlighet?), jag har bara läst om den men jag minns debatten om Bymarkskyrkan när den bjöd till söndagskvällar med ”Yoga och Meditation” och Gertrud Storsjö varnade för psykiska och fysiska risker med yoga och meditation.

Och visst har jag ibland fått fysiska besvär av yoga, när jag har velat göra mer än min kropp orkade. Psykiskt har det också varit jobbigt att inse mina begränsningar men jag påstår att det är mer medicin för själen (och kroppen) än tvärtom.

Själv är jag inte religiös men djupt troende. Jag tror på godheten hos människan och jag tror på empati och att ge och få (minst) en andra chans. Och jag har yogat av och till och i olika yogaformer i 35 år. Yoga får mig att hitta lugn och ro i sinnet, den ger min kropp styrka och rörlighet. Det handlar inte om att hitta någon gud i mig eller utanför mig. Och jag är ingen fanatiker, för jag tror att det är då saker kan gå till överstyr, när man gör för mycket för ofta av något oavsett om det är att äta, idrotta, jobba, det gäller även tro eller religion. När man lämnar ansvaret för sitt liv till någon annan eller till en osynlig högre makt.

Mindfulness för mig är att försöka vara där jag är utan att blanda in sår från tidigare erfarenheter eller rädslor inför en okänd framtid. Det är svårt och det handlar om närvaro och tillåtande (jag gillar inte modeordet ”acceptans”, att acceptera är för mig något passivt. Att tillåta innebär att det finns utrymme för allas olikheter även om man inte godtycker). Jag sitter gärna och mediterar, lugnar ner mina tankar med djup och långsam yogaandning. Meditation hjälper mig ofta hitta svar till frågor jag ställer mig och komma på lösningar till problem jag möter i vardagen. Och precis som i mindfulness handlar yoga om att öva upp sin förmåga att finna ro i det innehavande ögonblicket.

På mitt älskade Lustfyllt vill jag ha yoga i olika former för jag tror att yoga är bra. Meditativa eller fysiskt krävande klasser. Och jag väljer lärarkollegor som jag litar på, som har erfarenhet, kunskap och som känner kärlek till sina medmänniskor. Kärlek är livsviktigt.

Kundalini är en gudinna och symboliseras av en orm med två svansar som har gett namn åt en egen form – kundalini-yoga. Den grundar sig på en egen fysiologi där människan förmodas ha en fysisk och en subtil kropp.

Det är en av yogaformerna som erbjuds i ”ladan” och är kanske mest känd för sina speciella sånger, s.k. chantings, och en speciell form av andning kallad eldandning (en svår teknik). De flesta kroppsställningarna i kundaliniyoga är annars relativt lätta att utföra. Nästan alla kan göra övningarna även om du är stel, lite äldre eller inte har tränat på länge. Du behöver inte vara vig eller i fysisk toppform.
Kundalini-Yoga har många positiva effekter men även ett otacksamt rykte om att föra människan i kontakt med starka ockulta krafter genom en kundaliniresning och ge en skrämmande upplevelse av psykos, ångest och panikattacker. Säkert kan en psykos triggas igång av kundaliniyoga eftersom en psykos kan triggas av lite allt möjligt (sömnbrist, hemska upplevelser, kemiska preparat osv).

Spontana kundaliniresningar är väldigt ovanliga och har associerats med psykiska sjukdomstillstånd. Det finns ingen risk att man får en spontan resning när man gör kundaliniyoga någon gång ibland. Första gången man utövar kundaliniyoga kan vissa människor få ryckningar i kroppen eller se visioner, men det får man även när man håller på att somna eller drömmer i vaket tillstånd.

I allt vi gör måste vi ta ansvar för våra val. När det gäller yoga så är det viktigt att välja erfarna lärare och inte försöka hoppa över grundstegen. Gör ingenting som känns obekvämt eller gör ont. Lita på din kropps intelligens och på din intuition. Ha ett lekfullt sinne.

Var försiktig när du väljer en lärare, fråga alltid efter hans eller hennes utbildning och framförallt, ta dig tid att förstå praktiken och hur den kan påverka din kropp. Det är bättre att gå en grundkurs än att lära sig genom att läsa böcker eller titta på youtube.

Annars håller jag faktiskt med, yoga är livsfarligt för välmåendekänslan som infinner sig efter ett yogapass är högt beroendeframkallande 🙂

#meryogaåtfolket

”Mental happiness is total relaxation”
– Yogi Tea

 

Det där är bara rent skitsnack!

Publicerad den av makikely

Friskvård handlar ofta om kost och motion, om hur vi reagerar under pressade och stressade situationer. Men även skitsnack kan leda till ohälsa och falska rykten kan göra hål i själen.

Skitsnack på en arbetsplats kan bero på problem i organisationen, på otydlighet från ledningen. Det kan vara en signal om ett viktigt problem. Men det kan också handla om en mental inställning. Vissa människor är konfliktparasiter som njuter av att snacka bakom ryggen på folk och sätter i gång skitsnacket som en form av härskarteknik.

Som chef kan man räkna med en viss dos av skitsnack. Att prata lite skit om ledningen är ett vanligt sätt att skapa gemenskap ”på golvet”, men när skitsnacket leder till tydliga grupperingar utvecklas en destruktiv arbetsmiljö och det blir inte kul att gå till jobbet.

Det vanligaste är att man utesluts ur gruppen, eller hålls på avstånd bara för att man har titeln chef. Det sker ofta subtilt men man känner ändå av det. Medarbetarna går t.ex. på lunch eller afterwork utan att säga till dig, eller tystnar så fort du kommer in i rummet.

Skitsnacket sprider sig när det inte finns någon rak kommunikation. Man talar med någon annan om problemet i stället för med personen som problemet berör. Hotellmogulen Petter Stordalen har tagit ett principiellt beslut att helt strunta i att det finns människor som stör sig på honom. Det är starkt, jag vill påstå att de flesta av oss inte mår bra av att uteslutas och vara föremål för bakom-ryggen-kritik.

Skitsnack är mobbing och mobbing går raka vägen till ohälsa. Fysisk som psykisk.

Hur ska man agera?

Är du chef? För att undvika att medarbetarna pratar om dig bakom din rygg, är det bra att visa att du är öppen för professionell kritik (inte åsikter om hur du är som privat person). Du ska uppmuntra dina anställda att delge s.k. konstruktiv kritik. Du ska lyssna. För du kan göra skillnad om du får veta vad din anställd är missnöjd med. Inte annars.
Och du ska vara tydlig med verksamhetens och din grupps mål. Det är svårt att jobba tillsammans om man inte har samma vision, samma värderingar. Det är som att sätta sig på ett tåg utan att veta vart det är på väg. Du vet inte slutdestinationen, hur lång tid resan kommer att ta, om du behöver stanna på vägen för en matbit eller vad du ska packa för kläder.

Som arbetskamrat kan du bemöta skitsnacket genom att inte haka på, för det är inte alltid den som pratar illa om andra som är problemet. Det är alla som lyssnar utan att ifrågasätta vad de hör. Det är de som väljer att tro på vad exempelvis någon med behov av bekräftelse (och i en del fall pga. avundsjuka) väljer att spy ut. De är farliga smittobärare.

Om någon kommer och spottar ur sig otrevligheter kan du fråga dig själv om det verkligen är okej att prata bakom ryggen på någon annan. Det bästa är om du kan fråga
”Vad vill du att jag ska göra åt det du säger? Varför berättar du det för mig? Vad tjänar du och jag på det?”

“Let the bullshitters have their bullshit. You and me, we have lives to live. And once you open your mouth to respond to their bullshit – well, that’s when you’re knee-deep in it.”
― Daniel Clausen, The Ghosts of Nagasaki

När det inte blir som man önskar…

Publicerad den av makikely

…när man lägger sig trött och vaknar sömnig för man har jobbat 14 timmar om dagen för nittonde veckan i rad.

När det flyter tiocentimeters illaluktande avloppsvatten med toapapper och bajskorvar i den nyrenoverade gäststugan.

När lukten i det nyinköpta husets badrum förpestar hela nedervåningen och man är till slut illatvungen att riva bort golv och tak.

När man mitt i natten försöker få igång en av åtta tvättkorgar i källaren och allt släcks ner.

När vattenpumpen stannar av ett par fem, sex, sju, åtta gånger under en mathelg.

När man hittar musbajs i müslin.

När munstycket på dammsugaren går sönder för det fastnade mellan två stolar.

När nätverket leker kurragömma och man måste flytta på sig fem, sex, sju, åtta gånger under ett samtal för att inte göra en eventuell blivande gäst besviken.

När en gäst skriver dålig recension för att det var vitlök i den italienska buffén och personalen såg trött ut.

Ja, när sådana små otrevligheter följer varandra eller, då och då, som ett bonus, händer samtidigt. Ja, då gör jag en kopp te med ingefära och citrongräs, sätter mig på golvet, blundar en stund och andas djupt. Tio långa yogaandetag.

Sen tackar jag Universum för att jag vaknade till en ny dag, har tak över huvet, friska barn, en man som älskar mig över allt annat och ord för att avlasta min själ. Och så går jag upp igen… mot nya erfarenheter och upplevelser.

”When you get into a tight place and everything goes against you, till it seems as though you could not hang on a minute longer, never give up then, for that is just the place and time that the tide will turn.”
(Harriet Beecher Stowe)

Time to say goodbye…

Publicerad den av makikely

Vaknade med tung sorg bakom ögonlocken idag. Drömt mardrömmar hela natten, min högra arm gör ont och kudden har karvat rynkor i min kind.

Igår bestämde mannen och jag att alla (alla!) flyttkartonger skulle öppnas och tömmas, det fick räcka nu med ”i am living in a box”-känslan.
Så jag hamnade på kontoret och öppnade K-artongen, den som innehåller alla minnen från tidigare liv: födelseattest, vaccinationskort, utgångna pass, skilsmässopapper, barnens första ritningar och klassfoton, bilder från alla resor vi gjort tillsammans, gamla brev och vykort från den tiden man fortfarande ansträngde sig för att välja papper, penna och köpa kuvert och frimärke. Bland breven låg ett som jag hade skrivit till min svärfar Olle under vår bröllopsresa där jag tackade för att de tagit emot mig i familjen. Samma dag påminner Facebook mig om ett minne för 5 år sedan med ett foto där min dotter och jag poserar med min gamla svärmor Margit på min exmans 50års fest. Minnesattacker från alla håll!

Margit begravs imorgon och jag kommer att vara där för att ta farväl. Och jag började gråta redan igår för det är det jag gör på begravningar, jag sörjer alla som har lämnat. Jag tänkte skriva ”lämnat mig” för det är lite så det känns även om det verkligen inte är det de gjort. De har gått vidare, vart kan jag inte svara på men deras kroppar finns i alla fall inte kvar att krama, deras röster har tystnat, deras blick har slocknat.

Margit var den perfekta svärmor, hon tog emot mig som en ny familjemedlem och kom aldrig emellan mig och hennes son. Hon byggde en egen uppfattning om mig och en egen relation till mig. Hon lyssnade, gav råd men tog aldrig parti. När jag precis flyttat in, knackade hon på lägenhetsdörren varje eftermiddag och visade mig Stockholm, tvingade mig i naturen för att andas, ansträngde sig att lära känna mig trots att hennes engelska var begränsad och min svenska då var obefintlig – jag kunde säga tack, tjena raring och räcker till många mackor 😉 . Vi gick långa promenader tillsammans, praktiserade yoga, åt och lagade vegetarisk mat, provade kläder och hattar och fnissade som väninnor kan, lyssnade på evergreen och opera, pratade kristaller och reinkarnationer, familjeband och traditioner.

Hon var pigg, nyfiken, fördomsfri, framtidsglad trots att livet inte alltid gett henne tagglösa rosor. När hennes son och jag skulle skiljas frågade hon mig varför och om det fanns något sätt att reparera vårt äktenskap. Sedan avslutade hon samtalet med att krama mig, önskade mig lycka till och fick mig att lova att hon inte skulle förlora kontakten varken med mig eller hennes sonson. Vi höll kontakten och min son älskade besöken hos farmor.

Jag hoppas att det finns någonstans vackert för Margit. För det är det hon var, rakt igenom: en vacker människa. Jag är så glad att ha träffat henne och så tacksam för läxan hon lärt mig: jag ska försöka vara en sådan svärmor som hon var med mig när mina barn väljer sina livspartner.

Sov så gott kära Margit och träffar du de andra som gått före dig, hälsa till dem. Krama varandra från oss härnere.

”Time to say goodbye
Quando sei lontana
sogno all’orizzonte
e mancan le parole…”